wicin

Det har gått typ ett halvår.
Och i onsdags insåg jag att jag faktiskt kan få intresse för en annan person. Och det var faktiskt ganska kul att inse. Äntligen. Träffade en snygg taxichaffis i ett av husen jag där jag städar. Han hade kört nån som inte riktigt kom ihåg var han bodde tydligen. Blev lite förvånad faktiskt när jag såg killen eftersom han var i min ålder. Annars brukar man ju se taxichaufförer som är typ 30 nånting eller äldre.  Han var snygg och verkade ganska charmig så han ser jag gärna igen.
Kanske såg han dagen efter när jag cyklade hem från jobbet. Skulle över ett övergångsställe och då kom det en taxi. Den som körde vände på huvudet och såg på mig, men om det var han vet jag inte. Och det är ju inte alltid så lätt att se vem som sitter i en bil. Får väl se om man ser han nån mer gång, men stan är ju inte så jäkla stor, så nån gång borde man väl se han....
Från att ha sett vissa bilar och tänkt "en sån bil har han/brukar köra" har jag gått till "undrar vem som kör den taxin?". Eller inte så mycket, men lite i alla fall... :) Känns faktiskt ganska fånigt.... Men, jag har i alla fall kunnat få intresse för nån annan. Men det är svårt att spana på en person som man kanske aldrig kommer se igen, eller väldigt sällan...

Igår på Stadsfesten såg jag "han" igen. Har inte sett han på drygt ett halvår. Förutom att han förmodligen har kört förbi mig i stan nån gång och att jag kanske såg han nån gång när jag var ut med en kompis. Men det var första gången jag faktiskt träffade han igen. Har velat få se han för att verkligen veta hur det skulle kännas, och nu vet jag.
Var i ett av tälten när jag såg han, och tänkte "Där är han ju".  Vinkade lite åt han två gånger men vet inte om han såg mig. Sen började han gå och då tänkte jag att ser han på mig så vinkar jag lite igen, och det gjorde han så jag vinkade lite. Det blev en lätt kram och "hej. hur är det" Han sa "vi ses sen" och det gjorde vi, typ 5 min senare när jag och mina kompisar skulle gå.  Jag kände inte den där hjärtklappningen eller det där suget eller vad man ska kalla det, när jag såg han då första gången, inte heller när jag pratade lite med han. Men jag blev lite skakig i benet när han hade gått. Han har alltid fått mig att göra så när jag inte har sett han på ett tag... Men jag tror ändå jag var mest glad att se han igen.
Visst har jag tänkt lite på han under dom här månaderna, men inte alls på samma sätt som förut.  Och inte tänkte jag så mycket på han när jag kom hem och skulle sova heller, och jag drömde heller inte om han.
Jag hade en bra dröm om han för nån vecka sen faktiskt, som jag har tänkt lite på efteråt. Men, inte lika mycket som jag skulle ha gjort förut. Även om jag gillar vissa delar av drömmen.
Han kommer inte göra en helomvändning bara för att han sett mig igen. Han har säkert flickvän igen, men jag jag tror faktiskt inte jag skulle bry mig, jag hoppas att jag inte skulle göra det. Men hade man fått en liten chans hade det på ett sätt varit skönt att få säga "Too late", eftersom han fått så många chanser, eller jag gjort så många försök. Ändå vet jag att om jag hade fått han, och inte tappat intresset bara för att jag äntligen hade fått en chans efter så lång tid, så hade jag inte släppt han.
Det känns så skönt. Till 98 % har jag kommit över han, till skillnad från förut när det var 98 % har inte kommit över han.
Han kommer inte occupera mina tankar längre. Och det känns så jäkla skönt.

Drömde om han igen för ett litet tag sen. Typ strax efter att jag skrev inlägget om att ta ett halvt steg bakåt. En ganska konstig  dröm, men jag kan ju typ inte drömma "vanliga" drömmar, det spårar alltid ur efter ett tag.
Jag såg Gordon`s kitchen nightmares innan jag gick och la mig, och Gordon var med i drömmen. Det var nån typ av fest och han var där och skulle göra nåt .... En del från jobbet var med, några klasskompisar tror jag.... Och så han då.
Det började bra men sen spårade det som sagt ut... En tjej hade blont hår, sen var hon plötsligt brunhårig. jag limmade ett berg av potatis för att det inte skulle flyga åt alla möjliga håll om det blev en jordbävning eller nåt... (?!), limmade en vägg.... Inte över hela potatishögen och inte hela väggen, utan ränder... Vad det egentligen skulle vara bra för har jag ingen aning om.....
Hur som helst. Som dom flesta gånger när jag drömmer om han, så var han väldigt intresserad av mig. Och andra märkte också tydligen... För Gordon sa nån gång lågt till mig att jag och den här killen borde gå och ta en kaffe eller nåt nån gång. Det kommer vi ju aldrig att göra, men det mesta kan ju hända i drömmar.... Nu gjorde vi inte det, för så långt kom jag inte... Det var väl där nånstans det spårade ur för andra gången..
Jag klarade mig ju så bra ett tag.... Jag drömde inte om han, förutom att han kanske var med i nån dröm, men inte mer än så.... Jag tänkte inte alls på han särskilt mycket, även om han fanns där nånstans... Det hjälpte mycket att inte se han nu heller, och den här gången funkade det ju faktiskt, typ.... Bättre än förra gången i alla fall....
Men nu... är jag väl på väg nåt steg bakåt igen.... Jag vill inte, jag orkar inte, det ger inget....
Jag såg en kille idag som jag tyckte var ganska gullig. En look-alike till Nick Jonas :) Och för första gången på typ 5 år så tänkte jag inte på den här killen och jag blev faktiskt glad. Fast det verkar som det inte varade mer än några timmar....
Jag har inte sett han på nästan 4 månader, och det är ju bra.... Egentligen.... För jag vill inte falla tillbaka igen. Jag vill verkligen inte. Det var för jobbigt...All den tiden, allt jag kände... For nothing... Och det skulle det ju vara nu också.. För han kommer aldrig se mig på det sättet. Det kommer bara inte hända... Och jag var ju this close (en cm mellan tumme och pekfinger) att ha gått vidare... Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så svårt när jag väl var på väg...
Ja L, jag vet att jag är knäpp, och dum och..... Ja knäpp, som inte släppt helt än, när det är det enda man kan och ska göra.
Även om han fortfarande är singel, vilket han knappast är länge....så kommer han aldrig upptäcka mig.... Jag kan inte ändra på mig så att han tycker att vi kan passa tillsammans. Jag vet inte hur man gör... Även om det säkert finns saker man kan ändra på överhuvudtaget är jag för inrutad i hur jag är, gör och tänker.....
Det är bara att inse. Jag har tagit ett steg bakåt... Det är bara att börja om igen. Och jag vet att jag inte orkar...
Jag förstår fortfarande inte poängen med att fastna så totalt för nån man aldrig kommer få. För han kommer inte bli min bara för att vi ser varandra igen efter ett år eller nåt.....Sånt händer bara inte... Det är ingen film eller bok eller... Tja, sånt händer väl faktiskt... Men inte mig.....

... är en konst jag tydligen inte behärskar.
Att det ska vara så svårt att släppa taget om nån. I don´t get it. I really don`t. Det är ju inte direkt så att jag vet att han är intresserad.. Jag borde ha släppt taget för länge sen. Men det har jag ju inte.... Det är bara jobbigt.

Jag kan inte förstå att man ska fastna så mycket för nån, som man aldrig kommer få. Det är ju uppenbarligen inte meningen att vi ens ska försöka, eftersom han aldrig kommer tänka på mig på det sättet.
Snart lär jag knappt få se han i alla fall. Några gånger per år kanske... Men det är väl lika bra... Har ju inte lyckats så bra tidigare, men då kanske jag äntligen kan glömma han. Men det är väl att hoppas för mycket. Det har ju inte lyckats så bra tidiggare...
Not even if I told him everything I want him to know it would make any difference. Om han visste allt jag tänkte på...
Hade svårt att somna igår, dels för att jag varit uppe länge för att det var pesonalfest, och så tänkte jag på sånt man inte ska tänka på när man ska sova. Men vad hjälper det, att jag vet att jag inte ska tänka på det. Det gör ju inte att man tänker på det mindre.
Snart får jag inte se han, förmodligen på ett bra tag. Men det är lika bra, kan ju inte släppa taget ändå.
If I could say all I wanted to say..... Men det ändrar ju inget, hur mycket jag än vill.
You can`t make someone love you...

Känns som jag kommer börja tänka för mycket igen. Det behövs inte mycket mer för att jag ska börja tänka för mycket igen.....
Bara en sån sak som att  "dom där örhängena har du aldrig haft va?" har ju fått mig att börja tänka igen.Trodde inte han la märke till sånt, i alla fall inte när det gäller mig... Men det är ju en del andra saker också...
Det är nog bra att jag är borta en del, behöver inte se han så mycket... Och när jag är där borta har jag inte tid att tänka på han....
Jag vill bara inte falla tillbaka till där jag var förut, men det känns som jag är på väg. Det behövs inte mycket för att jag ska vara där igen. But what good does that do? Absolut ingenting...
Det är så typiskt att man ska vara lite på väg att gå vidare igen, och så är det småsaker som gör att man går tillbaka igen istället... Inte för att det inte varit så förut....
Tänk om jag liksom kunde få smyga mig in lite i hans tankar (och känslor) men det lär ju inte hända.
Många gånger som jag fantiserat ihop konversationer mellan oss, bara för att få ut saker liksom, men det är allt det kommer vara, fantasier.
Han visste ju före jul, så varför ska han inte veta nu? han kan ju inte vara säker, men han kan ju ana, det syns säkert på mig, även om jag hoppas att det inte gör det.
Men det kanske är det han försöker ta reda på..? Nä, det tror jag knappast, varför skulle han göra det?
Tänk inte så mycket!