wicin

Det har gått typ ett halvår.
Och i onsdags insåg jag att jag faktiskt kan få intresse för en annan person. Och det var faktiskt ganska kul att inse. Äntligen. Träffade en snygg taxichaffis i ett av husen jag där jag städar. Han hade kört nån som inte riktigt kom ihåg var han bodde tydligen. Blev lite förvånad faktiskt när jag såg killen eftersom han var i min ålder. Annars brukar man ju se taxichaufförer som är typ 30 nånting eller äldre.  Han var snygg och verkade ganska charmig så han ser jag gärna igen.
Kanske såg han dagen efter när jag cyklade hem från jobbet. Skulle över ett övergångsställe och då kom det en taxi. Den som körde vände på huvudet och såg på mig, men om det var han vet jag inte. Och det är ju inte alltid så lätt att se vem som sitter i en bil. Får väl se om man ser han nån mer gång, men stan är ju inte så jäkla stor, så nån gång borde man väl se han....
Från att ha sett vissa bilar och tänkt "en sån bil har han/brukar köra" har jag gått till "undrar vem som kör den taxin?". Eller inte så mycket, men lite i alla fall... :) Känns faktiskt ganska fånigt.... Men, jag har i alla fall kunnat få intresse för nån annan. Men det är svårt att spana på en person som man kanske aldrig kommer se igen, eller väldigt sällan...

Igår på Stadsfesten såg jag "han" igen. Har inte sett han på drygt ett halvår. Förutom att han förmodligen har kört förbi mig i stan nån gång och att jag kanske såg han nån gång när jag var ut med en kompis. Men det var första gången jag faktiskt träffade han igen. Har velat få se han för att verkligen veta hur det skulle kännas, och nu vet jag.
Var i ett av tälten när jag såg han, och tänkte "Där är han ju".  Vinkade lite åt han två gånger men vet inte om han såg mig. Sen började han gå och då tänkte jag att ser han på mig så vinkar jag lite igen, och det gjorde han så jag vinkade lite. Det blev en lätt kram och "hej. hur är det" Han sa "vi ses sen" och det gjorde vi, typ 5 min senare när jag och mina kompisar skulle gå.  Jag kände inte den där hjärtklappningen eller det där suget eller vad man ska kalla det, när jag såg han då första gången, inte heller när jag pratade lite med han. Men jag blev lite skakig i benet när han hade gått. Han har alltid fått mig att göra så när jag inte har sett han på ett tag... Men jag tror ändå jag var mest glad att se han igen.
Visst har jag tänkt lite på han under dom här månaderna, men inte alls på samma sätt som förut.  Och inte tänkte jag så mycket på han när jag kom hem och skulle sova heller, och jag drömde heller inte om han.
Jag hade en bra dröm om han för nån vecka sen faktiskt, som jag har tänkt lite på efteråt. Men, inte lika mycket som jag skulle ha gjort förut. Även om jag gillar vissa delar av drömmen.
Han kommer inte göra en helomvändning bara för att han sett mig igen. Han har säkert flickvän igen, men jag jag tror faktiskt inte jag skulle bry mig, jag hoppas att jag inte skulle göra det. Men hade man fått en liten chans hade det på ett sätt varit skönt att få säga "Too late", eftersom han fått så många chanser, eller jag gjort så många försök. Ändå vet jag att om jag hade fått han, och inte tappat intresset bara för att jag äntligen hade fått en chans efter så lång tid, så hade jag inte släppt han.
Det känns så skönt. Till 98 % har jag kommit över han, till skillnad från förut när det var 98 % har inte kommit över han.
Han kommer inte occupera mina tankar längre. Och det känns så jäkla skönt.