wicin

Ibland ädnras saker så fort.
Igår var jag irriterad och ledsen på mina föräldrar. Idag känns det väl lite bättre.

Och så pratade jag med mamma för en stund sen. Och då hade hon ändrat sig igen. Sa att om jag ville söka praktik på den där tidningen så skulle jag göra det, och kan lämna hunden med dom. Men jag ska inte göra det. Men det hade varit roligt att prova, och se hur det skulle vara att jobba på en sån tidning. Tror det hade varit jättekul. Och så sa hon att om jag vill flytta ska jag ju göra det, och lämna hunden med dom, om jag inte kan ta han med mig. Visst blir det ju lite omständigt att göra det, men det går ju.
Vet inte om hon och pappa pratat igår när han gick och la sig elelr om dom pratat på morgonen eller om hon abra har ändrat sig igen eftersom jag så gärna vill försöka. Jag kan inte vara kvar här och ändå försöka göra saker som jag vill göra. Varför skulle jag annars behöva flytta? Det är så lätt att säga att jag vill göra, jag skulle vllja, jag har dom här drömmarna, men att faktiskt göra, är en helt annan sak.
Och jag har hållit tillbaka mig själv alldeles för länge. Det är dags att ta sig i kragen och faktiskt göra nåt.
Så till hösten eller nästa vår, ska jag flytta. Och förhoppningsvis ha hunden med mig.
Och förhoppningsvis prova i alla fall en del av det jag vill göra.

Varför ska allt vara så komplicerat hela tiden?
Jag har bestämt mig för att flytta från stan och sa det till mina föräldrar igår. Egentligen skulle jag vilja söka praktik på en tidning, men den råkar vara i Malmö och det är bara lite för långt bort. Men det hade varit kul att prova.
Först var dom i alla fall med på det, att jag skulel flytta, och tyckte väl att det var bra att jag ville göra det, och i Stockholm är det ju lättare att få jobb, kanske inte bostad men... Men sen var jag borta några timamr och då hde dom ändrat sig.
Bor jag kvar i stan kan dom ju hjälpa mig med hunden när jag jobbar, och visst det är bra. Och visst, man blir lite låst när man har hund, men ska det få hindra mig från att flytta? Nu när jag bestämt att jag måste göra nåt.
Men det är väl inte meningen att det ska bli nåt av mig. Jag ska väl fortsätta ströjobba lite då och då, jobba på nåt ställe där jag egentligen inte vill vara eller nåt....
Skulle jag utbilda mig till journalist, som jag ändå inte vet om jag vill, så måste jag ju förmodligen flytta ändå.
Men jag är ju ensam. Och kommer förmodligen alltid vara det.... Jag vill tro att det finns nån för mig också, men var är han då?
Och är man ensam och har hund, och hunden ska vara ensam hemma i flera timmar, och man har kanske en timme till jobbet, och... Ja det blir ju inte bra.
Jag kan ju inte sälja hunden bara för att jag vill flytta.....
Jag ville ju gärna ha hund, jag är jätteglad att ha hund igen. Nu är han ju bara knappt ett halvår. Men ska jag behöva vänta 13 år då jag förmodligen inte har kvar honom längre? Och flytta då? Börja föröska göra saker då? När det bara är lite för sent?
Det är inte meningen att det ska bli nåt av mig...
Jag ska sluta drömma, ha idéer... Jag ger upp....

Jag har nylgein fattat ett beslut. Eller typ. Jag ska bara bestämma mig. Jag ska flytta. Och inte bara flytta till egen lägenhet. Jag ska flytta från stan. Jag ska bara bestämma mig först för att verkligen göra det. Och bestämma var jag ska flytta, men det blir väl förmodligen Stockholm eller nåt. Har ju i alla fall kusiner där.
För jag måste flytta om jag ska börja göra allt som jag vill göra, känns det som. Jag har hållit tillbaka mig själv alldeles för länge. Det är dags att börja göra något åt saken nu, det är verkligen på tiden. Jag blir ju inte yngre, och jag vill inte ångra en massa saker jag inte har gjort.
Men jag är ju rätt familjekär, och jag skulle ju inte bara lämna mina föräldrar utan även syrran, och och hon är ju min bästa vän. Det skulle kännas konstigt att vara helt ensam, men det är väl det jag måste göra. Vi har u som böjat gå olika vägar redan ändå. Men att vara helt ensam i en stad där man inte känner nån är u inte direkt lockande. Hade varit lättare om man flyttade med nån kompis eller hade nån kompis som bodde där, men i Stockholm har jag ju som sagt i alla fall kusiner.
Har aldrig egentliven velat flytta. Jag har ju inte så många kompisar, men är ju väldigt när min familj. Men det får lov att gå ändå. För jag måste lära mig att inte bara drömma utan faktiskt börja göra saker.
Och för min del innebär det nog att flytta....
Jag måste bara intala mg själv att jag klarar av det.....
Jag har ju i alla fall vovven...