Varför är allt så komplicerat?
Varför ska allt vara så komplicerat hela tiden?
Jag har bestämt mig för att flytta från stan och sa det till mina föräldrar igår. Egentligen skulle jag vilja söka praktik på en tidning, men den råkar vara i Malmö och det är bara lite för långt bort. Men det hade varit kul att prova.
Först var dom i alla fall med på det, att jag skulel flytta, och tyckte väl att det var bra att jag ville göra det, och i Stockholm är det ju lättare att få jobb, kanske inte bostad men... Men sen var jag borta några timamr och då hde dom ändrat sig.
Bor jag kvar i stan kan dom ju hjälpa mig med hunden när jag jobbar, och visst det är bra. Och visst, man blir lite låst när man har hund, men ska det få hindra mig från att flytta? Nu när jag bestämt att jag måste göra nåt.
Men det är väl inte meningen att det ska bli nåt av mig. Jag ska väl fortsätta ströjobba lite då och då, jobba på nåt ställe där jag egentligen inte vill vara eller nåt....
Skulle jag utbilda mig till journalist, som jag ändå inte vet om jag vill, så måste jag ju förmodligen flytta ändå.
Men jag är ju ensam. Och kommer förmodligen alltid vara det.... Jag vill tro att det finns nån för mig också, men var är han då?
Och är man ensam och har hund, och hunden ska vara ensam hemma i flera timmar, och man har kanske en timme till jobbet, och... Ja det blir ju inte bra.
Jag kan ju inte sälja hunden bara för att jag vill flytta.....
Jag ville ju gärna ha hund, jag är jätteglad att ha hund igen. Nu är han ju bara knappt ett halvår. Men ska jag behöva vänta 13 år då jag förmodligen inte har kvar honom längre? Och flytta då? Börja föröska göra saker då? När det bara är lite för sent?
Det är inte meningen att det ska bli nåt av mig...
Jag ska sluta drömma, ha idéer... Jag ger upp....
Jag har bestämt mig för att flytta från stan och sa det till mina föräldrar igår. Egentligen skulle jag vilja söka praktik på en tidning, men den råkar vara i Malmö och det är bara lite för långt bort. Men det hade varit kul att prova.
Först var dom i alla fall med på det, att jag skulel flytta, och tyckte väl att det var bra att jag ville göra det, och i Stockholm är det ju lättare att få jobb, kanske inte bostad men... Men sen var jag borta några timamr och då hde dom ändrat sig.
Bor jag kvar i stan kan dom ju hjälpa mig med hunden när jag jobbar, och visst det är bra. Och visst, man blir lite låst när man har hund, men ska det få hindra mig från att flytta? Nu när jag bestämt att jag måste göra nåt.
Men det är väl inte meningen att det ska bli nåt av mig. Jag ska väl fortsätta ströjobba lite då och då, jobba på nåt ställe där jag egentligen inte vill vara eller nåt....
Skulle jag utbilda mig till journalist, som jag ändå inte vet om jag vill, så måste jag ju förmodligen flytta ändå.
Men jag är ju ensam. Och kommer förmodligen alltid vara det.... Jag vill tro att det finns nån för mig också, men var är han då?
Och är man ensam och har hund, och hunden ska vara ensam hemma i flera timmar, och man har kanske en timme till jobbet, och... Ja det blir ju inte bra.
Jag kan ju inte sälja hunden bara för att jag vill flytta.....
Jag ville ju gärna ha hund, jag är jätteglad att ha hund igen. Nu är han ju bara knappt ett halvår. Men ska jag behöva vänta 13 år då jag förmodligen inte har kvar honom längre? Och flytta då? Börja föröska göra saker då? När det bara är lite för sent?
Det är inte meningen att det ska bli nåt av mig...
Jag ska sluta drömma, ha idéer... Jag ger upp....
Kommentarer
Postat av: Toffs
Det är VISST meningen att du ska flytta hemifrån! Och det är inga som helst problem att ta med hunden. Tro mig, jag har varit i samma situation själv. Och det GÅR. Du är så vuxen att du klarar dig själv OCH du klarar även av att ta hand om hunden. Det VET jag. Du behöver vara stark och tuff och stå på dig, du har en egen vilja och du bör inte känna att någon annan försöker bestämma över dig. Jag vet att du fixar det! Kram på dej! (Och kommer du och hund ner till Borlänge eller så så har du en hundvakt här!)
Trackback