wicin

Äntligen kan man faktiskt säga att det är vår även här. Det har farit jättemycket snö senaste veckan, och det är faktiskt väldigt lite kvar. Det har varit soligt och varmt och jag har kunnat sitta ute och sola lite samtidigt som jag pluggar. Så skönt! Det är vår! Och snart är det sommar. Ännu bättre!


It doesn`t take much sometiems...
Dom bara skämtade och det var ju kul. Och det var roligt att dom skämtade så med mig också, speciellt han. Så behöver jag inte bara känna att jag vill vara den som dom skämtar så med. Det var ju typ så med N nån gång också. Först skämtade han mycket med S, sen skämtade han lite med mig också.
He didn`t mean anything with what he said, why would he?
Han hade säkert kunna säga sånt där ändå, men han och "v" drev väl på varandra lite eller vad man ska säga. Fast han var ju inte alltid med.... Men det var kul i alla fall. Man skulle ju bara vara bättre på att säga nåt smart och bra lite snabbare.
But somethimes it doesn`t take much to make a girl start thinking. And if she likes the guy, it doeesn`t make it easier to stop thinking about him.

Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att ta ett litet steg, eller ett rätt stort steg egentligen, och gå vidare, glömma, sluta känna, move on.
We`re obviously not meant to be, so why can`t I let go? If we were meant to be, I would have gotten a chance.
It`s not like he is in love with me but just doesn`t realize it himself. That only happens in movies and books. Inte för att det hade gjort nåt om han kunde vara lite intresserad av mig, men inte kommit på än att det är på det sättet.
But it`s never gonna be him and me.
Just because I can`t let go. And nothing I can say or do will change that. He`s never gonna be mine.
Om jag bara kunde släppa, helt och hållet, sluta känna, gå vidare på riktigt, och inte bara tro att jag gjort det i några månader eller så.
I want my heart back.
I`m never gonna have him. Not even later on. Cause we`re not meant to be. If we were, we would be together, and I woulnd`t be unhappily in love with him.
But if we`re not meant to be, why am I still in love?
Om det inte är tänka att man ska vara tillsamans, varför faller man då så mycket för nån? Och så jäkla fort?
Varför ska jag falla direkt, oc hså jäkla mycket att jag aldrig kännt så mycket för nån förut, och fortfarande ha kvar dom känslorna om det ändå aldrig kommer bli vi två? What`s the point in that?
Om det finns nåt som bestämmer sånt där, så är dom verkligen inte snälla mot mig.

I want my heart back..

in love.... Trodde jag börjat gå vidare igen. Kändes så.. Tänker fortfarande på han, men inte lika mycket och inte på samma sätt som förut. Har inte sett han så mycket på ett tag. Men idag fick jag se han igen, och kände lite av det där suget liksom. Var väl inte direkt nåt jag ville känna egentligen. Jag menar, jag kommer aldrig att få han, jag komemr aldrig ens få en date, en endaste gång.
Jag trodde att jag äntligen börjat gå vidare igen. Jag harj u inte kännt så mycket när jag sett han dom senaste gångerna. Vilket varit ganska skönt faktiskt.... Men nu är det alltså så här. Jag har fortfarande känslor för han, men det visste jag ju redan, men inte att det var så är pass mycket....
Blev typ lite deppad eller nåt, när jag fick det där suget och förstod att jag inte kommit över han i alla fall. Tror han såg det, det verkade så. Men han var knappast så tänkt att han förstod att det handlade om han. Och har han sagt nåt har det förmodligen varit typ "hur är det?" eller. nåt... Och då har man väl sagt att man bara tänkte på nåt... Det har ju ändå ingen betydelse. Även om han gillar mig är det ju inte på det sättet. Och kommer aldrig bli.
4 år den 4 maj. Fyra jäkla år!