wicin

Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att ta ett litet steg, eller ett rätt stort steg egentligen, och gå vidare, glömma, sluta känna, move on.
We`re obviously not meant to be, so why can`t I let go? If we were meant to be, I would have gotten a chance.
It`s not like he is in love with me but just doesn`t realize it himself. That only happens in movies and books. Inte för att det hade gjort nåt om han kunde vara lite intresserad av mig, men inte kommit på än att det är på det sättet.
But it`s never gonna be him and me.
Just because I can`t let go. And nothing I can say or do will change that. He`s never gonna be mine.
Om jag bara kunde släppa, helt och hållet, sluta känna, gå vidare på riktigt, och inte bara tro att jag gjort det i några månader eller så.
I want my heart back.
I`m never gonna have him. Not even later on. Cause we`re not meant to be. If we were, we would be together, and I woulnd`t be unhappily in love with him.
But if we`re not meant to be, why am I still in love?
Om det inte är tänka att man ska vara tillsamans, varför faller man då så mycket för nån? Och så jäkla fort?
Varför ska jag falla direkt, oc hså jäkla mycket att jag aldrig kännt så mycket för nån förut, och fortfarande ha kvar dom känslorna om det ändå aldrig kommer bli vi två? What`s the point in that?
Om det finns nåt som bestämmer sånt där, så är dom verkligen inte snälla mot mig.

I want my heart back..