wicin

Såg The Jonathan Wamback Story igår. Har sett den en gång förut, då gick den också på 5an en söndag.. Jag tycker det är en bra film, och det blir ju bättre, eller sämre, hur man nu ska se det, eftersom den är verklighetsbaserad. Det är hemskt att nåt sånt där kan hända. Att en så kallad vän förråder en på det där sättet. Visst kan man ju förstå att han blir rädd när Jonathan blivit misshandlad, men kan man verkligen leva med det på samvetet, att det är för att man själv skrev det där på väggen? Han kunde ju faktiskt ha dött. Och att varken han eller Toby, sa nåt till föräldrarna, fast han sa ju att dom inte skulle det eftersom han hade utegångsförbud, men det måste ju ändå ha varit bättre.
Men jag är imponerad av killen. Dom tog ju på ett sätt hans liv ifrån honom. Ändå kämpar han sig tillbaka. Bestämmer sig för att han ska gå igen, och komma tillbaka till skolan. För att han vill ha tillbaka sitt liv. Jag vet inte om jag hade klarat det. Jag tror allt hade krossats för mig. Det vet man ju aldrig säkert, men jag vet inte om jag skulle ha varit lika stark... Bara det där att kämpa sig tillbaka till viss rörlighet och inte ge upp på vägen... Och väntan på att dom som gjort så att han hamnat i det där tillståndet ska få ett straff... Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara.
Tyler Hynes gör verkligen rollen jättebra. Det kan inte ha varit lätt. Att röra sig så där som han gör i slutet, det är säkert mycket svårare än man tror.
Men det är nog bra med såna där filmer, så man får veta..... och se att det går komma tillbaka....