wicin

What the heart wants, and what the mind says, is two different things.
Typ.
Jag har skrivit ner det jag skulle vilja säga men om det blir så är en annan sak. Som förut när jag bestämt mig så tvekar jag, ska jag verkligen? Jag vet att jag behöver det, om jag nån gång ska kunna släppa behöver han få veta hur mycket jag verkligen känner för han, men jag vet inte om han ändå skulle förstå. Och jag vet inte om det skulle ge mig nåt, eller det vet jag ju egentligen. Det kommer inte göra det. Ändå behöver jag det, om jag nån gång ska kunna gå vidare.
Ena stunden har man bestämt sig och i nästa vet man ingenting längre. Det är ju trots allt ingen film. Han kommer knappast plötsligt bli kär i mig.
Hjärtat säger att jag ska ge det ett sista försök, och att jag behöver göra nåt, och huvudet säger att dt inte löns. Och det gör det säkert inte heller. Varför skulle jag pötsligt ha en chans nu? Bara för att han inte är upptagen..... Men visst, chansen ökar ju, även om den är minimal.
Men bara för att jag känner så mycket för han...
You can`t make someone change his mind. You can´t make someone love you.
Och jag kan inte plötsligt släppa allt. Jag känner för mycket varje gång jag ser han. Även om det inte är ofta... Men oftare än jag trodde...
Jag behöver nog M i alla fall, som säer hur jag ska göra typ. Eller får ihop oss så man får säga det man vill säga. sen får man sitta där och tycka att det är pinsamt eller nåt och ledsen för att han inte känner likadant, och han typ ledsen och obekväm kanske, för att han inte känner likadant och jag fortfarande känner mycket för han...
Äsch jag vet inte... Kanske man skulle lyssna till hjärtat en sista gång, och sen försöka hitta den där jäkla stoppknappen och stänga av. Helt.
Jag vet ju inte förrän han fått veta. Men det är svårt att komma dit. ch jag träffar väl inte M förrän på torsdag. Men jag kanske träffar han på fredag.... Men då blir det väl knappast tillfälle att säga att jag skulle vilja prata med han...