wicin

Va ut igår. Var ett tag sen om man inte räknar branschkvällen, och det gör jag inte. Så det är väl några månader sen.Det var gansa kul. Såg en del från jobbet men pratade bara lite med P.
Såg han, men han såg nog inte mig.
Vet inte hur jag ska göra. Lättast, som alltid är ju att inte göra nåt. Men gör jag inget kommer jag ju fortfarande tänka på allt, och det är ju inte heller bra. I need him to know. And I need to say how I really feel. Vet inte om han vet, men det spelar väl egentligen ingen roll. För jag kommer ju ändå inte få han. Och varför ska man då göra nåt alls? För att jag kanske, för en gångs skull, kanske ska kunna gå vidare. Hur det har gått hittils vet vi ju. Inte alls. Men nån gång ska det väl gå. Kanske.
Men då behöver jag nog få prata med han, eller i alla fall på nåt sätt få han att veta vad jag egentligen känner...
I försökte hjälpa mig lite, men det gick väl inte så bra. Hon tyckte det var svårt. Det svåra, eller det svåraste, är ju att komma till att vi ska prata. Vet inte, det kanske är bättre att prata, än att skriva, men som hon sa så kan det ju vara starkt eller vad man ska säga, känslan kan ju ändå komma fram även om det är skrivet och inte sägs muntligt.
Men jag vet inte... OM jag ska kunna gå vidare nån gång, behöver jag nog få säga allt jag vill säga. Och sen får det bära eller brista. och jag vet att det brister. Men jag kommer ju ändå inte få se han så mycket nu..
Det är ingen film, och det kommer inte bli som jag vill, för så blir det bara i filmer. M sa att man vet ju aldrig. Hon tycker ju att jag sla göra ett försök nu när han är singel igen. Han kommer aldrig se mig som jag ser han, I know that. But I need to... let him know everything. Jag vet bara inte hur jag ska börja eller vad jag ska säga. Hur jag ska säga.  But I need to.
Om jag nån gång ska kunna släppa.
Om han bara visste.......