wicin

Det har inte gått så bra förut. Inte alls rättare sagt. Men nu är jag på väg. Finally! Får man faktiskt säga. Att det skulle ta så lång tid hade jag aldrig trott. Och hade jag vetat det då.... Ja, jag vet inte.... Hade väl inte varit så mycket att göra.... Men kanske hade jag kunnat stoppa innan det blev nåt alls av det.... Då hade jag inte behövt känna så mycket för nån jag aldrig kommer få, och jag hade inte slösat nästan 5 år, på nån jag aldrig kommer få.
Visst tänker jag fortfarande lite på han. Jag är ju så van att göra det.... Och visst vill jag fortfarande att en del saker ska hända. Men nu kan jag faktiskt stänga av tankarna när det börjar bli lite för mycket. Jag kan börja tänka på nåt annat. Och jag tänker på han en bråkdel av det jag gjorde förut. Det är ett stort steg faktiskt...
Och jag har inte fallit tillbaka än. Skulle förmodligen inte behövas så mycket nu heller för att jag ska göra det, men jag har ju bara träffat han en gång på drygt ett halvår, så det tar väl ett halvår till innan jag ser han igen.... Men det kanske är lika bra, även om det är kul att se han ibland.
Det har hjälpt att inte se han, även om det inte har gjort det dom andra gångerna. Men nu har det det. Vet inte om det hade gått så pass bra som det faktiskt har gjort om jag hade fått se han oftare. Så det är nog bra att jag inte sett han... För min skull i alla fall...
Jag har inte fallit tillbaka än. Och jag tror inte jag kommer göra det.... För jag kommer inte träffa han så ofta att han kan göra mig förvirrad igen, eller på nåt annat sätt göra så att jag faller tillbaka igen. And I kinda like it.