wicin

Pratade lite med M idag. Hon sa att hon skulle prata med han och ahde försökt igår,men det hade inte gått så bra eftersom han liksom satt fast i köket och pratade med andra. Men på torsdag får jag säkert veta nåt.... Hon tycker väl att jag ska försöka för att han är singel typ. Och för att jag fortfarande känner så mycket för han. Samtidigt tycker hon att han är dum som aldrig sett mig på samma sätt, och jag som kan få bättre och inte kommit över han. Samtidigt som hon har tyckt att vi passar tillsammans...
Hon tyckte vi skulle gå och ta en drink eller nåt. Eller fika kanske... Jag vet inte om hon tänkte att vi bara skulle prata, eller om jag skulle säga vad jag känner, men förmodligen bara prata. Men jag skulle förmodligen inte veta vad jag skulle säga. Jag vet inte. Vågar inte fråga, även om jag säkert skulle behöva prata med han. Han vet väl det mesta även om han inte vet allt... Och även om jag säger att jag varit kär i han i 4,7 år, vet exakt datum, vilken dag det var och vilken tid. Det kommer inte ändra nåt. Även om han skulle förstå hur mycket jag tänker på han och tycker om han skulle det inte ändra nåt. Ändå går jag igenom konversationer i huvudet. Saker jag förmdligen aldrig kommer säga för att det är för svårt att börja. Nån gång kanske. Men då kommer det vara för sent igen. En kille som han är inte singel länge. Och en kille som han vill inte ha nån som mig.
Om jag fick tillfälle att säga allt som jag vill säga, hur länge jag varit kär i han, att jag kommer ihåg exakt när det hände,att jag fortfarande är kär i han och känner lika mycket nu... Det skulle inte ändra på nåt. Ändå vill jag säga det, så han vet. Igen.... Och jag inte behöver tänka på det lika mycket, förhoppningsvis, och inte behöver fundera på om han fortfarnade vet. Vilket han borde göra. Det måste ju synas på mig.
Jag undrar vad han skulle säga, men egentligen vet jag ju.
Om jag fick en chans, som jag aldrig kommer få, då skulle jag ju veta. Men jag kommer aldrig få en chans, och jag kan ju inte tvinga han. Men om han kunde tänka på mig, bara lite, som jag tänker på han. Men det kommer han ju aldrig göra.
5 månader är inte så länge. Men jag hoppas jag inte känner lika mycket då, helst inget alls, för han kommer ju aldrig bli min.
Men jag har lagt 4.7 år på han. Och han vet inte ens hur mycket jag egentligen känner för han....

Idag fick jag se han igen. Behöver jag säga att det satte igång tankeverksamheten igen? Ännu mer. Och för att jag pratade med M och fick se han några timmar senare började jag tänka på vad jag skulle säga om man skulle säga vad man fortfarande känner nån gång....
Om jag bara kunde släppa.....
Om han bara kunde bli kär i mig...