wicin

Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att ta ett litet steg, eller ett rätt stort steg egentligen, och gå vidare, glömma, sluta känna, move on.
We`re obviously not meant to be, so why can`t I let go? If we were meant to be, I would have gotten a chance.
It`s not like he is in love with me but just doesn`t realize it himself. That only happens in movies and books. Inte för att det hade gjort nåt om han kunde vara lite intresserad av mig, men inte kommit på än att det är på det sättet.
But it`s never gonna be him and me.
Just because I can`t let go. And nothing I can say or do will change that. He`s never gonna be mine.
Om jag bara kunde släppa, helt och hållet, sluta känna, gå vidare på riktigt, och inte bara tro att jag gjort det i några månader eller så.
I want my heart back.
I`m never gonna have him. Not even later on. Cause we`re not meant to be. If we were, we would be together, and I woulnd`t be unhappily in love with him.
But if we`re not meant to be, why am I still in love?
Om det inte är tänka att man ska vara tillsamans, varför faller man då så mycket för nån? Och så jäkla fort?
Varför ska jag falla direkt, oc hså jäkla mycket att jag aldrig kännt så mycket för nån förut, och fortfarande ha kvar dom känslorna om det ändå aldrig kommer bli vi två? What`s the point in that?
Om det finns nåt som bestämmer sånt där, så är dom verkligen inte snälla mot mig.

I want my heart back..

in love.... Trodde jag börjat gå vidare igen. Kändes så.. Tänker fortfarande på han, men inte lika mycket och inte på samma sätt som förut. Har inte sett han så mycket på ett tag. Men idag fick jag se han igen, och kände lite av det där suget liksom. Var väl inte direkt nåt jag ville känna egentligen. Jag menar, jag kommer aldrig att få han, jag komemr aldrig ens få en date, en endaste gång.
Jag trodde att jag äntligen börjat gå vidare igen. Jag harj u inte kännt så mycket när jag sett han dom senaste gångerna. Vilket varit ganska skönt faktiskt.... Men nu är det alltså så här. Jag har fortfarande känslor för han, men det visste jag ju redan, men inte att det var så är pass mycket....
Blev typ lite deppad eller nåt, när jag fick det där suget och förstod att jag inte kommit över han i alla fall. Tror han såg det, det verkade så. Men han var knappast så tänkt att han förstod att det handlade om han. Och har han sagt nåt har det förmodligen varit typ "hur är det?" eller. nåt... Och då har man väl sagt att man bara tänkte på nåt... Det har ju ändå ingen betydelse. Även om han gillar mig är det ju inte på det sättet. Och kommer aldrig bli.
4 år den 4 maj. Fyra jäkla år!

Julfest på jobbet idag. Fast det blev visst inte mycket till fest. Alla hade typ farit 20 i 10 eller vad nu klockan var. S sa att alla hade farit. Bandet hade tagit paus och då for typ alla. Det är väl vid 10 det ska börja? Så det blev inte så mycket disk som jag väntat mig. Nu behövde jag ju egentligen inte jobba, men det gör man ju ändå för att hjälpa till lite. Så det blev väl en 13 timmar eller nåt idag. Men det känns inte på samma sätt som om jag hade varit schemalagd. Man slappnar ju av på ett annat sätt, och att veta att man kan fara när man vill hjälper nog också en del.
"v" tyckte jag var jättesnygg i min minikjol silvriga leggings och skjorta. Om han varit 15 år eller vad han nu sa :) Nån (några) andra kan ju också ha fått tycka att man var snygg. Några sa iaf att jag var väldigt fin.
Pratade lite med M innan jag for. Han tyckte jag skulle stanna kvar och festa, men jag sa att jag skulle hem. När jag nu itne måste jobba vill jag ju få sova någorlunda det jag behöver. Sa att han väl får lära mig om jag träffar han ute nån gång, men jag har ju typ fyllt min kvot. Brukar ju se han typ en gång per år. Han är ju mest på Balzac och jag på Station 8. Men han ahde vist varit där för 2 veckor sen och tyckt att det var ganska kul. Vi var ju ut för typ 2 veckor sen, så då kanske det faktiskt var han jag såg...

Jag vet inte vad jag ska göra... Håller på bli tokig.... Han far ju snart, och det är ju på ett sätt bra, då behöver jag ju inte se han på några månader, förhoppningsvis ska det väl hjälpa. Men det är ju inte säkert. En del av mig vill att han ska veta att jag fortfarande känner som jag gör. En del av mig säger ju såklart att det inte ger nåt. För det gör det ju inte. Jag är itne nån som man lämnar nån för, förmodligen. Och bara för att han får veta så kommer det ju inte ändra nåt, bara för att det hållit i sig 1.5 år eller vad det nu är, mer än han vet om. Och det har ju inte ändrat nåt tidigare... Så varför skulle det plötsligt det... Åh!
Tänk om nån av alla fantasier man har, för att få gå igenom det eller nåt antar jag... kunde bli sann, så man fick ur sig nåt av det man känner och vill säga. Men det kommer aldrig hända. Men det hade varit mycket lättare om man inte behövde hålla det inom sig hela tiden. Få ventilera det lite...
Tänk om nåt kunde vara lätt en endaste gång... Tänk om jag, en endaste gång, om så bara för en kort stund, kunde få som jag vill....
Kan någon bara trycka på stopp, spola tillbaka tiden och ändra lite?

Hörde The Arks It takes a fool to remaine sain. VI kan ju göra om den, till It takes a fool to stay in love, om det är nån man inte kan få... För det är väl bara en sån som fortsätter vara kär i nån man inte kan få..  Det har ju gått så lång tid, Jag fattar inte varför jag inte bara kan släppa.. Jag vill ju verkligen det ibland men det har ju inte direkt gått bra..
Och nu tänker jag jättemycket på det igen och håller på bli tokig igen.
Snart far han och jag får inte se på minst några månader. Kanske inte får se han alls knappt när han komemr tillbaka. Men det är nog lika bra. Kanske äntligen kan glömma han då. Men om jag känner mig rätt - hoppas inte! - så hjälper inte det mycket.... Jag glömde han ju inte när jag inte första sommaren när jag bara såg han några gånger, inte heller när jag knappt såg han på typ ett år....
Det är kommer aldrig gå...
Hörde en låt med Tomas Ledin på radion idag. Kommer inte ihåg vad den heter.. "en del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig". Förmodligen.. Och mer än en del, snarare typ halva, eller mer... Kan ju aldrig gå vidare, öppna mig och börja intressera mig för nån ny....
Han blir väl bortskrämd, eller kanske inte så illa.. om han får veta hur länge jag har gillat han...
På ett sätt vill jag at han ska veta, han far ju ändå snart... då behöver jag ju inte se han sen.. men det kan jag ju inte.. om även om jag kunde så när, var, hur, why?
Det skulle ju aldrig ändra på nåt..
Känne rmig lite som Peyton i OTH, bara den stora skillnaden att hon berättade, and got him. Det kommer ju inte jag få....
Kan inte någonting vara lätt nån gång?
I don`t wanna feel this way anymore... Tänk om det var så enkelt att man kunde säga nåt... och fick som man ville för en gångs skull.....!!

Tänker för mycket igen. Fast det gör jag väl alltid. Men det är inte jämt man tänker så mycket, för mycket på saker man inte ska tänka på när man ska sova. Tänker alldeles för mycket vid fel tidpunkt, alltså när jag ska sova. Då går det ju inte somna. Tänker på berättelser, alla idèer, mail jag hoppas på få, drömmar, och så det där som man inte ska tänka på när det gått så länge.... Men gör ändå.

Det är bra att jag inte sett han så mycket dom senaste veckorna, men vad hjälper det... Inte mycket... Jag skulle vilja gå tillbaka till när jag trodde att jag glömt han.. Men det behövs ju så jäkla lite för att det ska finnas där igen, tankarna och känslorna. And still he`ll never be mine.. Ja, vad gör man... Kan ju inte säga till han att jag fortfarande gillar han... Det ger mig ingenting, även om jag ibland skulle vilja att han visste. Men det ändrar inte på nåt. kommer bli galen igen... Bara för att jag inte kan lära mig att stänga av, på rätt sätt eller vad man nu ska säga, och för att jag inte kan lära mig att gå vidare. Vilket jag borde ha gjort redanför 3.5 år sen. Jag visste ju ändå att jag aldrig skulle få han. Jag ska aldrig falla på 2 röda igen. Jag säger/väljer att jag inte kommer göra det igen. Och hoppas jag inte blir kär igen om det inte blir i nån som jag faktiskt kommer få.. Men jag vet ju vem jag egentligen vill ha.... Drömma kan man ju.

Kan nån hitta en stoppknapp på mig och trycka på den?

Väntar på svar från bokförlaget. Hoppas jag får veta nåt snart. TTS hoppas jag verkligen på. Det är ju en typisk ungdomsbok, och jag är säker på att den skulle sälja väldigt bra. Och bli en bra film. Men det är bara att vänta och se och hoppas att det blir nåt den här gången. Men den har jag ju bara skickat 2 gånger. LIte annars med DBS som jag skickat typ 8 gånger nu. Den kan dom väl vilja ha? Vet snart inte var jag ska skicka den längre.

Can you tell me
why some people are lonely
Can you tell me
why some people are left
Can you tell me
why you love someone you can´t get

Så var man där igen då. Det går lite, det går bakåt, det går inte alls. VARFÖR ska man fastna så totalt för nån man aldrig kommer få? Jag kommer aldrig ens få chansen att kanske få han. It´s never gonna happen! Ändå kan jag inte släppa helt och det är jättestörande. Det har gått typ 2.5 år nu.... Am I pathetic or what?!
Nån gång ska man väl kunna släppa och gå vidare. Verkligen gå vidare. Släppa på riktigt... Kan ju inte intressera mig för nån annan innan jag släppt han heller... Annars kanske man kunnat släppa genom att bli intresserad av nån annan...
Men vissa blir över och vissa ska aldrig hitta nån......

Jag vill inte tänka men gör det ju ändå. Jag vill att alla såna där tankar och känslor bara ska försvinna. Jag vill inte ha dom längre och ändå stannar dom kvar...
Började vara på gång igen, men det börjar hyfsat sen är det alltid down the hill igen. Det går bara framåt för att gå bakåt igen. Aldrig framåt och framåt.
Kan det inte bara gå över nu. Det var ju faktiskt på ganska god väg att göra det ett tag. men vissa saker ställer bara till det...
Jag vill inte längre.
Jag orkar inte.

jag vill verkligen inte vara ensam längre. jag är så fruktansvärt trött på att  vara ensam och singel. jag vill också ha nån. nu! och inte blir det ju bättre av att syrran har pojkvän. visst, jag är jätteglad för hennes skull. men jag då? när ska jag få hitta nån som hittar mig? jag vill också.
kan det nån gång, bara en endaste gång, bli som jag vill? jag vill också få uppleva kärlek. lyckligt kärlek. för en gångs skull..
tur att jag inte är helt ensam, men snart är jag väl det. bara en kompis kvar som fortfarandeär singel. men hon ska säkert hitta nån före mig. och då står man där. ensam. om två år är jag förmodligen fortfarande singel.. skulle då inte förvåna mig. varför skulle det plötsligt ändras?
men jag vill att det ska ändras. nu... jag vill få känna det alla andra känner och upplever. men inte ens en skymt av det får man... visst är livet orättvist..

"I don't wanna be lonely no more....... I don't wanna be lonely anymore"
Är less på att vara ensam, att lägga sig ensam när man ska sova. Helt enkelt less på att vara singel. Och nu har syrran hittat nån och det gör det ju inte bättre. Är jätteglad för hennes skull. Men jag då..? Nu är två vänner förlovade, en har barn, syrran har fått pojkvän.. Nästan bara jag kvar nu. Och jag är så less på att inte hitta nån, eller snarare inte hitta nån som hittar mig. Ska det verkligen vara så jäkla svårt??
Och att man ska fastna så totalt för nån man inte kan få... Har gjort det förut, men aldrig så mycket som nu,. Varför ska det vara så svårt att gå vidare? Jag vet ju att jag inte får nåt för att jag fortfarande har känslor för han. It's never gonna happen. Och ändå kan jag inte släppa helt. Lite har det släppt igen, mycket för att jag inte sett han på ett tag.  Men så fick jag ju se han för några dagar sen, och så kanske idag.. Jag vill se han, men ändå inte eftersom jag vet hur det blir.
I want someone... Har öppnat mig lite mer och "försöker" om man kan säga så, hitta nån annan att spana på och så, men tänker jag på att ha nån tänker jag ändå på han..

"I don't wanna be lonely no more..... I don't wanna be lonely anymore"

Blir det aldrig min tur??

Sov ensam hos syrran i söndags för hon mådde inte riktigt bra så hon stannade hemma hos våra föräldrar. Precis som jag trodde gick det jättedåligt att somna, fast jag ett tag trodde att det skulle gå ganska bra. Har ju sovit där ensam förut, men då har man ju oftast varit ut så då har man bara gått och lagt sig på en gång, och varit ganska trött. Men jag tycker inte om att sova när jag är ensam hemma. Ändå, när jag tänker på lägenhet eller hus, tänker jag att jag bor själv. Tänker jag på att om några år kanske ha en hund eller två, och i bästa fall ett litet hus, bor jag ensam.
Men det är väl tyvärr så det kommer bli. Jag kommer leva ensam till nån gång. Har jag tur har jag väl hittat nån när jag är 45... Stora förhoppningar har man ju inte... Det går ju aldrig bra för mig. Jag vill hitta nån, eller jag vill hitta nån som hittar mig. Ska det vara så jäkla svårt? Blir det aldrig min tur nån gång?? Det verkar ju så lätt för typ alla andra, men inte för mig... Kan man inte få försöka nån gång i alla fall..? Men inte ens det får man.
Jag kommer väl leva ensam, en gammal nucka i en liten stuga med en massa hundar eller katter...För det är väl så man börjar tänka sig själv snart. Jag vill jättegärna ha nån, få uppleva kärlek och allt det där. Men jag kan bara inte se mig med nån. Men det är ju för att man aldrig får chansen heller...