wicin

Sov ensam hos syrran i söndags för hon mådde inte riktigt bra så hon stannade hemma hos våra föräldrar. Precis som jag trodde gick det jättedåligt att somna, fast jag ett tag trodde att det skulle gå ganska bra. Har ju sovit där ensam förut, men då har man ju oftast varit ut så då har man bara gått och lagt sig på en gång, och varit ganska trött. Men jag tycker inte om att sova när jag är ensam hemma. Ändå, när jag tänker på lägenhet eller hus, tänker jag att jag bor själv. Tänker jag på att om några år kanske ha en hund eller två, och i bästa fall ett litet hus, bor jag ensam.
Men det är väl tyvärr så det kommer bli. Jag kommer leva ensam till nån gång. Har jag tur har jag väl hittat nån när jag är 45... Stora förhoppningar har man ju inte... Det går ju aldrig bra för mig. Jag vill hitta nån, eller jag vill hitta nån som hittar mig. Ska det vara så jäkla svårt? Blir det aldrig min tur nån gång?? Det verkar ju så lätt för typ alla andra, men inte för mig... Kan man inte få försöka nån gång i alla fall..? Men inte ens det får man.
Jag kommer väl leva ensam, en gammal nucka i en liten stuga med en massa hundar eller katter...För det är väl så man börjar tänka sig själv snart. Jag vill jättegärna ha nån, få uppleva kärlek och allt det där. Men jag kan bara inte se mig med nån. Men det är ju för att man aldrig får chansen heller...