Hästdrömmar
Läser böcker om galopp då jag håller på att skiva min egen historia. Också fått svar på en del frågor på Buke, så jag har lite att gå efter, och känner att jag kan börja komma igång lite. Men vi får ju se om jag skriver så mycket som jag skulle vilja.
En sak som är med i alla böckerna, och många andra hästböcker också för den delen, är att nån häst alltid passar extra bra med nån person. Och jag vill så gärna ha det igen. Alexia är den första hästen jag kännt det med, och jag hoppas verkligen att jag får uppleva det igen. Men för det måste jag nog ha egen häst, och det lär väl inte hända förrän jag är 40 eller nåt. Om jag bara haft ett fast jobb kanske jag kunant ta ett lån och köpa häst, men nu går ju inte ens det. Fast egentligen vill jag inte ta nåt lån om jag inte måste.
Det är bara så synd att man är så anonym som ryttare, bara för att jag bara tävlat en gång.. Och känner så lite hästmänniskor. Även om typ alla ridlärare och dom flesta andra på stallet vet vem jag är, och hur jag rider, i alla fall ridlärarna, då jag haft dom flesta nån gång, så vet dom ju ändå inte hur jag är egentligen. Om det kom en nervös eller lite knepig häst dit skulle dom ju inte tänka på att be mig om hjälp. Först skulle det ju vara ridlärarna, sen säkert nån ur tävlingsgrupperna eller nåt, om det var en lektionshäst.. Tur att man fått prova en gång i alla fall, så man inte behöver inbilla sig att man kan längre. Men det var ju en privathäst, en bra bit från stallet, så det vet ju ingen om...
Men nu när man ska börja med trav kanske man märks lite mer i alla fall.
Men jag hoppas jag hittar en häst jag verkligen passar med igen. Men då skulle man få hålla på mer med privata hästar...
En sak som är med i alla böckerna, och många andra hästböcker också för den delen, är att nån häst alltid passar extra bra med nån person. Och jag vill så gärna ha det igen. Alexia är den första hästen jag kännt det med, och jag hoppas verkligen att jag får uppleva det igen. Men för det måste jag nog ha egen häst, och det lär väl inte hända förrän jag är 40 eller nåt. Om jag bara haft ett fast jobb kanske jag kunant ta ett lån och köpa häst, men nu går ju inte ens det. Fast egentligen vill jag inte ta nåt lån om jag inte måste.
Det är bara så synd att man är så anonym som ryttare, bara för att jag bara tävlat en gång.. Och känner så lite hästmänniskor. Även om typ alla ridlärare och dom flesta andra på stallet vet vem jag är, och hur jag rider, i alla fall ridlärarna, då jag haft dom flesta nån gång, så vet dom ju ändå inte hur jag är egentligen. Om det kom en nervös eller lite knepig häst dit skulle dom ju inte tänka på att be mig om hjälp. Först skulle det ju vara ridlärarna, sen säkert nån ur tävlingsgrupperna eller nåt, om det var en lektionshäst.. Tur att man fått prova en gång i alla fall, så man inte behöver inbilla sig att man kan längre. Men det var ju en privathäst, en bra bit från stallet, så det vet ju ingen om...
Men nu när man ska börja med trav kanske man märks lite mer i alla fall.
Men jag hoppas jag hittar en häst jag verkligen passar med igen. Men då skulle man få hålla på mer med privata hästar...
Kommentarer
Trackback